sorry for party rocking

Den här säkerhetsbubblan vi har allihopa, som vi sitter och trycker i för att verkligeheten inte är som vi vill att den ska vara, jag funderar på att sspräcka min och bänga ur.
Bara göra saker, bara säga saker.

Vi människor är så fantastiskt rädda, skyggare än harar.
Vi vill ha romantiken, dramat och den perfekta sagan, men vi vågar knappt visa känslor.
Vi blockar och stänger av och fintar med uppbyggda fasader.
Jag börjar fundera på varför.

Varför ska jag hålla upp en glad fasad om jag inte är glad?
Varför reagerar folk bara på vissa känslor?

Säger jag "åh, jag är så himla glad!" så får jag svaret "vad skönt!". Men säger jag "fan vad jag mår dåligt." så får jag svaret "åh, nej varför då, vill di prata? Jag finns här för dig!".

Det här har med människans behov att vara speciell att göra.

Alla vill vi vara speciella för någon höra någon säga "vad skulle jag göra utan dig?" eller "du är den bästa jag känner.".

Man känner sig väldigt bra som människa då. Man blir glad och varm.
Men det är synd att man måste ha ett problem för att få lite uppmärksamhet.

Jag tror allt det här har att göra med människors rädlsa för verkligheten igen. Man vill bara ha dom bra delarna. 
Man vill inte vara den ledsna och svaga, därför har man sin fasad uppe hela tiden. 
Man vågar inte visa för någon. Man kan så lätt få en smäll i ansiktet.